Just nu känner jag mig deprimerad, det är jag nog också. Det är inte ALLTID lätt att skratta och vara glad, men det har blivit väldigt svårt när du inte är här på sistonde. Men vi har ju iaf 12 timmar nästan varje dag när jag kan få må bra, när jag är med dig. Gud va jag känner att jag är krävande. Och jag vet att du tycker att jag är påfrestande, speciellt när jag är uttråkad, eller vill ha uppmärksamhet, eller känner mig lite halvt bortglömd.. Ja, nästan alltid. Det vet jag.
Och just idag, sista dagen att spendera lite kvalitetstid med Älskling, så känner jag mig grinig. Mest på grund av jobbet, men jag tror inte att jag hade varit lika grinig över jobbet om det inte fanns annat också. Jag råkade sitta och påpeka lite saker för Älsklings bror härom dagen, angående lägenheten. Det känns som att jag trivs så jävla bra med honom, men jag trivs inte HÄR. Sen har vi ju det här med jobbet, jag började två månader innan jag fyllde 15 år och har hållit på ända sedan dess. Sliten? Ja. Less? Mycket. Lika glad att gå till jobbet varje gång? Absolut INTE.
Så, det här tror jag behövs för att få tillbaka samma glada tjej som jag var förut, lite småfix som känns helt omöjligt just nu.
- Aktivitet; komma ut på stan lite oftare, ut och gå, gå iväg till lekplatsen varannan helg och komma ut, börja med någon sport etc.
- Ombyte; Komma iväg utomlands bara för en weekend, ny frisyr, ny garderob inför hösten, nytt jobb.
- Övrigt; Ansvar, sol (okej, omöjligt men ändå), åka till badhuset, ny leksak.
Ja, så nu ska väll allt det där fixas så kanske det blir bra i ett par månader. Kanske man känner, vad heter det.. Inre välbefinnande, och då kanske det syns på utstrålningen...
Nu ska jag sitta och vänta på Älskling, han slutar om 20 minuter. Det här har inte varit en bra dag helt enkelt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar